Slag i ansiktet

Det kändes som ett slag i ansiktet när jag kontaktade min tidigare bäste vän SeN. Frågade om hon fortfarande svävade uppe på rosa moln. Hon svarade mig kort bara att hon var glad. På bloggen skrev hon desto mer som fick mig att läsa mellan raderna. Att Mr M fått bra betyg bland syskonen och det lär ju späda på hans goda stycke självgodhet. BFL-mamman visar fortfarande mycket av borderline-tendenser. Hon skrev mellan raderna att jag inte fått gott betyg av hennes nära. Jag skulle inte få ut något av att träffa henne och trots att jag vet att jag betytt mycket för henne både socialt och ekonomiskt så värdesätter hon inte mig. Jag har halkat ner från tredjehandskompis till typ 10:e plats. Nu är det inte någon KK som kommer före utan han och all släkt och så.

Det är egentligen inte henne jag saknar utan det mysiga familjelivet med sällskap barn och hund i en mysig lägenhet i förorten. Nu när jag ser mer objektivt på henne och den hon är så hoppas jag att hon inte skaffar fler barn. Hon kommer falla tillbaka i sjukligare beteende och kommer förr eller senare tröttna på Mr M och vara otrogen eller bara söka sig till sadistisk sex för självskadesyfte.

 

Nu är jag så sjukt trött. Just nu känner jag bara hur jag hatar extrajobbet. Det var det enda som SeN frågade när vi hördes av för en vecka sedan - om jag slutat på extrajobbet. Sur man blir att det är det enda hon tänker på om mig. Visst jag mår dåligt av jobbet. Har dock lyckats hålla ångestatacker borta. Lönen är låg men det är den som får mig att stanna några månader för jag vill lösa mitt lån på bilen snarast. Slänger in 20 000 kr denna månad.