Återvändsgränd med tegelvägg

Är man i en återvändsgränd ? Måste jag vända om eller ska klättra upp för att kunna ta mig vidare ? Det är lite en sådan känsla som har slagit mig just nu. Några ganska stora beslut står jag inför. De är stora på så sätt att de kommer påverka mitt liv en lång tid framöver. Negativt eller positivt. Det negativa kan vara att jag låser upp mig både ekonomiskt och tidsmässigt. Ekonomiska låsningar av tiden, dvs att man är tvungen att arbeta för att klara ekonomin har jag alltid varit varse. Tidsbristen har ju också medfört att man på alla sätt har fått problem med relationer. Tidsbrist att träffa folk som betyder eller kan komma att betyda mycket för en. Ekonomiska aspekter är ju blaha blaha i sammanhanget. Tar jag dessutom inneboende så är det ekonomiska kirrat och jag kan säkerligen få nya vänner genom de inneboende. Jo, det är planerna på att köpa en villa som återigen står för dörren. Det andra hänger väl ihop med det. Att jag till följd av villaköpet byter bort min lägenhet. Eller att jag byter lägenheten ändå istället för villaköp och får skatta bort en del av pengarna. Jag får en mycket mindre lägenhet, inte större som en villa, men mycket billigare och en BOSTADSRÄTT, inte dyrare som en villa ensam. Men mindre och trängre.

Relationsmässigt har jag nog sprungit in i återvändsgrändens innersta vägg. Kvinnan med stort K, som mitt förnuftiga Jag länge vetat att det inte är någon idé med påverkar mina känslor lika starkt som vanligt. Hon är ju inte intresserad utav mig och ju mer jag lär känna henne ju mer inser jag att hon är så bra, men att vi trots allt inte är gjorda för varandra - det känns tungt av mitt känslosamma Jag att erkänna det. Saken är att hon inte accepterar mig ens som kompis. Hon skulle kunna klargöra för mig att hon inte är intresserad utav mig och säga att det inte är någon idé och vi skulle kunna vara kompisar. Jag har visserligen ännu inte gått steget mot att avslöja att jag känner till hennes "hemlighet" och på så sätt fått den potentiella "nyckeln till henne". Jag vill jättegärna ha henne som kompis omän att det säkerligen alltid kommer finnas lite känslor inblandade. Kommer jag någonsin träffa någon som jag älskar som samtidigt "tycker om mig" eller åtminstone accepterar mig eller vice versa ?

Jag läste tidigare ett blogginlägg på engelska där den svenska vanan att fika förklarades. Det är ganska märkligt att man träffar folk som man inte träffat på flera månader över en fika på ett café någonstans. Förra veckan blev det ganska mycket fikande för mig, träffade sådär en 5 personer, bla A som jag försöker bevaka mitt kompisskap med. Vi hade väldigt mycket att prata om och det var trevligt. Rysslandresa, studier, lägenheter, erfarenheter av inneboende, föräldrar, arbete, ekonomi, försupna pastorer och så vidare...

En diskussion som var aktuell nyligen var varför man arbetar. Jag hävdar bestämt att man kan arbeta utan att ha pengarna som primär anledning. Jag har visserligen aldrig varit för ideellt arbete utom möjligen i sportklubbar där jag arbetat ideellt för gratis startavgift och varmkorv. Arbete är för mig lika mycket ett sätt att träffa folk, arbetskamrater och för den delen även kunder. Jag blir lappsjuk om jag inte jobbar och inte har något annat vettigt för mig. Det är väl därför som jag är kvar på mitt relativt lågkvalificerade arbete och inte har sökt mig till något vettigare, trots min kompetens. Jag har helt enkelt inte lust att binda upp mig varje vardag dagtid för några 100-lappar mer in månaden efter andra löneförhöjningen. Jag har inte heller behovet att klättra på en karriärstege. Jag ska leva länge till och kan ta det lugnt några år till. Min vilja finns ändå att rädda världen och det gör jag inte på mitt nuvarande jobb heller. Då måste jag bli uppfinnare.

Läste om en ny gaspanna i Ny Teknik som famlar på den meningslösa given om att koldioxid inte ska släppas ut i atmosfären utan dumpas i havets botten. Den arbetar med att oxidera och reducera metallpartiklar för att kunna kringgå NOx bildningen och därigenom få lätthanterliga rökgaser som kondenseras. Känns som ett famlande, den rätta lösningen är att köra med vanlig luft genom en väl kyld katalytisk bädd och lågt tryck. Om det fungerar.

Idag blev jag vittne till en verklig idiot i trafiken. En BMW (vad annars) som blev rasande mot en fotgängare som gått när han hade grön gubbe. BMW-chaffisen, som också hade grönt, hoppade ur bilen och gick ikapp fotgängaren och flera gånger gav honom på käften. Inget allvarligt, men ändå. BMWn var hemmahörande i Bagarmossen av en man med troligen Jugoslaviskt namn. Han fick en anteckning i polisens register, för jag tror inte att de sände ut någon efterlysning på honom. Jag ringde in en anmälan.