Surt sa räven om sin skog.

På sistone verkar det ha blivit ett ökat intresse för försurningen, i varefall så har många sökträffar handlat om just försurning.

Försurningen är ett klassiskt miljöproblem på allmänhetens tunga, men som verkar ha konkurrerats ut av växthuseffekten. Är det så att försurningsproblematiken har försvunnit ? Svaret är nog både och. Idag finns inte längre akuta problem med svavel. Bränslen har sedan lång tid tillbaka renats från svavel. Villaolja och diesel innehåller inte längre mer än spår av svavel. Koleldade kraftverk och värmeverk har i stora delar av Europa rening med hjälp av kalk. Kalk används också för att minska den synliga skadeverkan som det sura nedfallet orsakar. I Sverige är skadorna störst i Halland som har riklig nederbörd och en kristallin berggrund, surast är däremot nederbörden i Skåne. Där är jordmånen och berggrunden starkt buffrande och skador syns inte. Den sura nederbörden har hittills på den största delen av den svenska skogsarealen kunnat buffras av jorden. Tillväxten har kunnat bli bättre då för träden nödvändiga mineraler snabbt frigjorts. Men, någon gång inom en snar framtid kommer mineralerna ha ersatts av enbart vätejoner och jorden är utarmad. Tillväxten avtar och Sveriges största exportnäring är hotad.

Vad kan man då göra åt den pågående försurningen ?

Min ståndpunkt i allt som har med utsläpp att göra: skapa inte utsläppen ! och det gör man enklast i andra ändan. Spar på produkten - energin. Energi som inte konsumeras behöver inte produceras och därmed skapar det inte heller något skadligt utsläpp.

Det är dock inte alltid så enkelt. Internationella åtaganden finns sedan början av 1980-talet, för det är till största delen gränsöverskridande föroreningar. Sjöfarten är idag den största okontrollerade sektorn. Här används högsvavliga bränslen och även kväveoxider tillåts släppas ut då inga krav finns på avgasrening.

Just kväveoxiderna anser jag idag utgör en av de största luftrelaterade miljöproblemen. Det är tekniskt komplicerat att undvika bildandet av kväveoxider. Vid all förbränning, särskilt under högt tryck (förbränningsmotorer) och hög temperatur (värmeverk, gas- pellets- och oljebrännare, osv) bildas kväveoxider, NOx. Det är luftens kväve som är så sällskapssjuk att de objudna vill vara i den goa värmen. Det finns tekniker för att minska bildandet genom att helt enkelt hålla kvävet utanför, enklast med rökgasåterföring, mer kostsamt med ren syrgas eller hålla temperaturen i lågan låg. Det vanligaste alternativet är att istället rena bort med en katalysator. Katalysatorer är dyra och inte fullständigt effektiva. På bilar blir de inte effektiva förrän de är varma och klarar inte heller höga avgasflöden (acceleration), ett annat problem är med dieselmotorer. Där sker förbränningen med luftöverskott. Katalysatorn ska ju reducera NO och NO2 till N2, men med syre närvarande så försvårar det processen genom att ändra redoxpotentialen. Problematiken på värmeverk är att få en optimal dosering av reduktionsmedel och få en bra omblandning. Ammoniak används ofta och icke reagerad ammoniak bidrar till övergödning.

Nyttan med att bekämpa kväveoxider slår många flugor i samma smäll. Kväveoxider är inte bara försurande som salpetersyrans vätejoner utan dess stomme är nitrat, dvs handelsgödsel. Kväveoxiderna bidrar till mycket stor utsträckning till övergödningen av land och hav. Den tredje påverkan är framför allt i tätorter där kväveoxiden tillsammans med kolväten bidrar till omsättningen av marknära ozon. Ozon är ett starkt oxideringsmedel som skadar biologiska organismer. Klyvöppningarna på växter tar in ozon som där skadar den fotosyntetiserande förmågan. Tillväxten hämmas och skördar minskar och orsakar ekonomiska förluster. Både ozonet och kväveoxider påverkar andningsvägarna och särskilt känsliga personer kan få andningsproblem.