Internetdejt irl

Förra veckan var en händelsefull vecka då jag fick mycket gjort. Allt från efterlängdade beställningar till tvätt och att lämna blod, men framförallt så träffade jag den tjej som jag mejlat med under nästan en månad...

Så nu har man varit på sin första internetdejt. Själva dejtningen var väl inte så speciell jämfört med andra. Den stora skillnaden är ju att man ses för första gången. Med denna tjej, GV, var det ca 3 veckor sedan jag ens sett hennes bild (hon hade plockat ned sin profil) så jag hade dragit ned förväntningarna på henne till ett minimum. När jag väl såg henne första ögonkastet blev jag smått förvånad för hon var så mycket vackrare och sötare än jag vågat föreställa mig. Vi tog en promenad och satte oss i solen med vacker utsikt. Våran konversation var dynamisk och för att vara med en näst intill främmande människa tycker jag den fungerade bra. Vi pratade om allt från resor, studier och småstäder, tom politik. Vi är båda miljöengagerade och verkar ha samma politiska åsikter. Jag tyckte det kändes fel att prata politik på första dejten så jag styrde undan det. Vi skiljdes åt efter 1,5 timme. Jag var nervös före träffen. I vare fall fram till att hon ringt och bekräftat tid och plats. Under söndagen, efter dejten, var jag också nervös. Då var det mer en rädsla om att hon inte skulle vilja träffa mig igen. För så var det; hon gjorde så gott intryck på mig att jag längtade efter hennes närvaro.

I dag måndag skickade jag iväg ett SMS och berättade hur jag kände. Då hade känslostormen lagt sig. GV svarade några timmar senare och jag blev dissad. Visst det är tråkigt, men eftersom vi möttes fort går det också över fort. Jag var väl inte hennes typ eller så lyckades hon inte komma mig innanför skalet, eller så skötte jag mig för dåligt. Mina normala sidor kommer ju knappast fram under en timme på en berg. Dessutom hatar jag att skryta om mig själv. En annan erfarenhet är hur fort rykten kan sprida sig. Jag råkade nämna för en person om det hela och dagen efter var det allmänt känt. Min gode vän JiL var nog mer nyfiken och desperat än vad jag själv var.