flydd tid till mörk främmande vardag med hopp om ljus

När jag flyttade till Stockholm skulle jag ganska snart rycka in i lumpen. Att söka ett jobb tänkte jag inte ens på, däremot lyckades jag få en praktik. I november 1994 började jag på en arbetsplats. Då jag ryckte in i lumpen 7,5 månader så tog min praktik väldigt lång tid. Jag lärde mig säkert mer än mina blivande kollegor under sina utbildningar. För jag blev anställd till slut. 1995 rådde det ungdomsarbetslöshet och värre skulle det bli de kommande åren. Jag hade ett arbete och tjänade bra för min ålder. Jag gjorde aktie- och optionsaffärer och sparade till min största dröm – att kunna flytta hemifrån. Den arbetsplats som jag började på finns på sätt och vis kvar. Man känner igen sig men väldigt mycket är annorlunda. Idag var jag dit. Den har bytt ägare och senast jag var dit var när nya ägaren öppnat, det var 2001 – 9,5 år sedan. Sjukt vad tiden går fort. Minns att jag hade min Nokia 6150. Ibland gick jag dit på luncherna från Norra Real och lånade mikrovågsugnen.

Mina kurser fortgår. Dagkurs som till stor del består av datorövningar som man gör ganska fort. Att bara göra dem lär man sig inte mycket av, man måste experimentera själv och förstå vad man gör. Kvällskursen känns nästan mer krävande, men också trevligare då ju Eshe går den också. Hon är lite svår. Jag gör mina trevande försök, men det är svårt att gå på för hårt när man ju trots allt måste fortsätta att umgås ett tag till.


På kvällen var jag och såg den kritikerrosade Winter's bone. Helt underbart spelad dock en mörk och miserabel historia. En skildring av U-landet USA. Härligt med banjo – borde ta fram min och öva. Men med vilken tid ? Jennifer Lawrence är väldigt söt och visst förde det tankarna till fröken Eshe, nästa gång får hon ta plats i biofotöljen bredvid.